therese sandström

sitter här med vindruvor, kollar igenom gamla diarium på apberget och tänker tillbaka kring december, januari, februari. usch va jag saknar de. går rysningar genom hela kroppen. jag blir alldeles varm av dessa minnen och jag önskar amn bara kunde spola tillbaka. känns som om du och jag inte känner varann längre. men allt du ha sagt och gjort mot mig är klistrat i minnet, ska krävas ordentligt mycket för att jag ska glömma de. men de är bara så att man är tvungen att inse att man kanske hade en chans men tog dne försent. då få man helt enkelt skylla sig själv å se framåt, och även lära av misstagen. de är va jag försöker med just nu. tråkigt att man skulle sitta här och ångra sig och de känsn tungt att eta attt de helt berodde på en själv. men jag kan inte göra annat än å inse å glömma. nu äre hur som helst försent. sånt är livet lixxom..

nu ska jag väl göra nån engelska tills kusin, moster och pelle kommer. ha en bra kväll.