Förstår inte varför det ska vara såhär. Om jag blir på bra humör nu för tiden sjunker det som en sten lika snabbt igen. Trött på skit, trött på att vara den enda som bryr sig. I en relation - vem man än har den relationen med (vän, pojkvän, familj osv) - så ska man väl ändå inte va den enda som anstänger sig? Som försöker göra det bästa av alla situationer? Som försöker duga jämt? Ska det vara så? Ska en va chefen och den andra hänga på? Är det att vara vänner? Allvarligt talat så har jag tappat orken. Tappat all jävla droppe glädje. Mitt liv bokstavligt talat suger just nu. Allt känns så jävla tungt och jag känner mig så ersatt och borttappad så det finns inte. Man försöker och försöker, men så fort humöret vänder uppåt så kommer allt tillbaka och gnager igen. Det är så jävla tungt att måsta tvivla på vänner man trodde man stod nära, och på allt annat för den delen..
And it's the same old trip, the same old trip as before............