What I've learned about time, is that it always comes to an end.
Tiden har kommit ifatt mig. Jag har längtat och längtat till dagen jag tar studenten, den dagen jag växer upp och får skaffa mig något eget och klara mig själv. Men om jag granskar mig själv så inser jag att jag helst av allt skulle vilja stanna klockan nu. Jag vet definitivt vad jag ska göra på dagarna, visst, det är jobbigt att gå i skola. Men när varje lov kommer så behöver man aldrig tvivla på vad man ska göra efteråt. Man vet vart man ska. Efter studenten kommer ett otroligt långt lov om man inte skaffar sig ett jobb. Och är det ens säkert att man får ett jobb? Det är frågan. Och skaffa mig något eget, en lägenhet t ex. Det känns ju också jättekul, så länge man bor hemma. Men hur kul kommer det egentligen bli när man måste betala massa räkningar och när man sitter ensam på kvällarna. Dessutom tvivlar jag på att något ställe nånsin kommer kännas mer hemma än hemma, där jag är nu. Hemma hos mamma och pappa i huset där man alltid bott. Ensam är stark? Tveksamt.
